Mentala och fysiska åkommor från livet..

Yes, knappt 22 år och redan ärrad. Det är mycket prat om pressen utifrån(den man som läggs på en från samhället, kompisar, föräldrar osv.), man tycker det är fel att ungdomar mår dåligt för att "andra" har för mycket åsikter. När jag som ung försöker hitta den "rätta vägen" i mitt liv är jag redan riktigt förvirrad. Det finns tusen möjligheter och har man då, som jag, ingen riktigt bild av vad man vill göra så befinner man sig plötsligt mitt i världens största rondell utan skyltar. Vid varje väg står det någon och ropar till exempel: Ta den här vägen, det ger lycka och rikedom. Vid en annan väg står det en grupp som viftar bort mig och säger: Går du den här vägen så väljer du verkligen fel väg. Efter att ha kollat runt hundra gånger och lyssnat på alla "vägvisare", så stiger yrseln upp i huvudet och resultatet blir att väskan parkeras bredvid mig och jag bredvid den.

Där har jag befunnit mig ett tag fram till den 14 mars 2009, då jag gick mot den grupp som viftade bort mig. Nu i efterhand kan jag säga att de hade både rätt och fel. Au pair var inte min grej, men trots det så var det verkligen rätt beslut. På sex veckor har vägarna i rondellen åtminstone halverats, bilden börjar klarna och vid vissa vägar sitter det till och med skyltar nu.

Man kan alltid säga att: ja, du ska inte lyssna på vad alla andra säger, men det svåra är när man själv är förvirrad, då är det väldigt svårt att inte ta in vad alla säger. Steg ett är alltså att testa lite av varje och verkligen känna efter så klarnar bilden (förhoppningsvis=) ).

Nu till de fysiska åkommorna... Hmm. Nu har jag under sex veckor som sagt försökt bena ut mitt liv och har inte direkt haft ett fast hem. Det sätter sina spår kan jag säga, upptäckte jag idag. Min vän, som jag sover hos nu, han äger en träningscykel, som jag dock inte upptäckte förrän idag(det var faktiskt mamma som upptäckte den genom webcamen.). Så eftersom jag faktiskt tycker att spinning är super så tänkte jag: Ja, då cyklar jag en 45 min och kanske får igång min kropp igen. (Baguetter med majonnäs, öl och belgisk choklad är ingen diet som rekommenderas.. =)) Så taggad till tänderna sätter jag mig och kör igång. Efter 7 min tog det stopp... Cykeln fungerade precis som den skulle, men min ben ville inte röra sig och av någon anledning var det väldigt svårt att få luften att gå ner i lungorna. Shit! Jag som tänkte att det inte var så farligt, jag har ju trots allt varit en flitig turist, promenerat minst två timmar varje dag. Det hade tydligen inte hjälpt så som jag trodde. Så jag steg av cykeln fick igång andningen, tog ett glas vatten och hoppade på den igen. En maskin kan inte vinna över mig, herregud, minst 20 minuter ska jag klara i alla fall. Så med mp3 i öronen började jag trampa igen och märkte att även fast att det var det något av det jobbigaste någonsin så gick det lite bättre. Jag måste dock erkänna att jag vek ner mig lite, mp3 musiken lade av vid 19.25 och jag följde grupptrycket. Haha, nu i efterhand känns det lite snopet. 35 sekunder från att vinna över cykeln eller ja, det var ju bara jag som visste om trävlingen ändå, så det spelar ju inte heller någon roll. I alla fall så har jag insett att detta är något jag måste fortsätta med om jag ska fortsätta leva som jag gör nu.

Tänkte ta en dusch nu och sedan gå ner på stan och köpa ett par skor. För alla er som inte vet så är jag VÄLDIGT EXTREM. När jag ska köpa skor i Sverige måste jag alltid fråga; Ursäkta, har ni skor för jättar? För de flesta skor görs bara upp till storlek 41 och jag har begåvats med 42-43. Tack mamma och pappa! Det har börjat komma fler och fler i storlek 42, men oftast är de lite för små. Vilket leder till att jag blir supernöjd, för det ser ut som jag har mindre fötter, medan mina fötter gråter blod. Det är ju lite lätt trångt... Dilemma. Jag har alltså två storlekar större än vad som anses normalt. Det är att vara extrem.

Extrem är inget positivt ord. Det kan användas till positiva saker, som extremt snygg, extremt snabb eller kanske till och med extremt lång kan räknas som positivt. Den korrekta betydelsen är ytterlighet och där vill man oftast inte befinna sig. Ytterlighet är ju väldigt långt bort från normal och normal vill man ju vara eller vill man det och vad är normal?

Ja, i alla fall så gick jag ut på en shoppingrunda igår i Maastricht. Hur mycket fina affärer som helst, några som finns i Sverige, men också många "nya" som var roliga. Så eftersom jag inte tycker att det är så trevligt att alltid behöva fråga efter storlek, så gillar jag de affärer där lagret är framme och man kan se själv vad som finns. Plötsligt är det en sådan affär framför mig och jag sneglar på skyltfönstret och ser att det verkar vara en stor rea. Bådade gott! Väl inne ser jag en hylla med 41, 42, 43 och 44. Herregud, big feet here I come. Det finns alltså många skor som är en storlek över mig. Hmm, betyder det att jag inte längre är extrem utan bara speciell??

Fatta att jag kände mig som en vinnare när jag kom ut ur butiken. Två par skor för 35 Euro sammanlagt plus att jag har gått från extrem till lite över det normala, fast i Holland då, men dock! Nu har ni något att berätta vid matbordet ikväll; Storlek 43 på en tjej! Go for it, mina fötter trivs bättre i dem, så jag bjuder på det!!

En tanke..

Nu sitter jag med packning för ett år hemma hos en kille som jag känt en vecka, eller ja rättare sagt träffat en kväll. En lång kväll men dock. Jag lämnade allt jag hade byggt upp i Belgien, vänner, jobb, lägenhet. Det var en konstig känsla, med tanke på ovissheten angående om jag någonsin kommer att träffa människorna igen. Trots allt var det en nöjd Marie som lämnade Belgien i en frän sportbil, fullpackad med mina saker. Jag var på väg till något utan att ha en plan. Visst, jag lämnade Antwerpen, men fullt övertygad av att jag hade tagit rätt beslut.

Det gäller att alltid ha alla dörrar öppna och vara uppmärksam på signaler. Jag hade lätt kunnat stanna i Antwerpen ett år utan att bry mig om känslan jag hade i magen. Då hade jag missat hela den här Maastrichtupplevelsen. Det är en lätt förvirrad, men spännande känsla att ha planerat att vara borta från Sverige i ett år och plötsligt stå med väskorna i handen med en vecka kvar att hitta på vad jag ska göra.

Det finns många lite suddiga alternativ och få som är solklara. That's life, huh?! Första alternativet: Fick just reda på att jag har boende och jobb om jag vill stanna i Maastricht. Boende för 300 euro/mån och jobb inom restaurang. Vet inte riktigt vad för jobb det är, ska diskutera det ikväll, men det är ju helt klart ett alternativ. Till alla er jag har pratat med om att jag inte vill jobba inom den branchen, så får jag lov att backa lite. Med styrketräning och vilja tror jag att jag kan klara det med. I alla fall ett par månader och det skadar ju aldrig att utöka sitt cv.

Det andra alternativet, åka hem. Ja, det låter ju inte jätteupphetsande, men det är helt klart ett alternativ. Då hade jag kunnat jobba och bo hemma, tjäna pengar gräs(eller ja iaf slippa betala hyra) och sedan ta en ryggsäck och åka runt i världen. Det är ett lockande alternativ, framförallt efter min tid på vandrarhemmet, så många trevliga människor och roliga historier.

Alternativ tre är så vagt att det inte går att skriva, så just nu håller jag mig till ett och två. =)

Just nu är mitt mest akuta problem att jag är sjukt hungrig.... Ja, jag har flera alternativ på hur det ska lösas och jag tror att det kan vara löst inom en timma. Sedan får jag ta tag i de andra besluten!

See you... =)

Namn på blogg bör bytas...

Den 14 mars 2009 åkte jag till Antwerpen, Belgien för att vara au pair och stanna i ett år. Jag tvekade aldrig över att jag skulle klara att vara borta så länge. Det var liksom inget jag funderade på, jag var väldigt bestämd att jag skulle fullfölja det kontrakt som jag skrivit på. Tvätta, stryka och bada bebis i ett år. Inte vidare upphetsande, men kul att vara i ett annat land osv. Sen någon vecka senare kom beskedet att jag inte skulle fortsätta som au pair. Jag befann mig i en ny stad, i ett nytt land, utan kompisar och kontakter. Två alternativ fanns, skaffa ett jobb och bostad och bo kvar i Antwerpen eller åka hem. För mig var det bara ett alternativ som var aktuellt, nämligen stanna kvar. Så med hjälp av Erik, som jag lärde känna på krogen så utökade jag mitt nätverk lite från dag till dag. Till slut hade jag utökat min telefonbok, skaffat jobb, skrivit kontrakt på en lägenhet och allt på checklistan var struket.

Det är lustigt, för att återkomma till checklistor som jag talade om häromdagen. Ibland är finns listan till för att man faktiskt ska bygga något av resultatet, men ibland finns listan där bara för att man ska lära sig saker. I mitt fall var det ytterst tydligt att min lista, som jag kallar "bygga upp ett liv i Antwerpen", endast fanns som ett steg på vägen. Självklart insåg jag det först när allt var klart och bäst var väl det annars hade jag slutat kämpa innan jag var klar. Insikten kom när jag skulle ha möte med min hyresvärd på banken för att sätta in pengar på ett slutet konto. Det hände något i magen när jag tog steget in på banken, men jag viftade bort det. Väl på mötet visade det sig att jag inte kan öppna ett konto för att jag inte var inskriven i staden och för att göra det måste man ha en anledning att vara i Belgien, vilket jag inte kunde uppge. Så plötsligt formades känslan i magen till en tanke och jag insåg att jag inte skulle stanna i Belgien.

En dag av konstant tänkande, spekulationer och fantasier ledde till att jag tog steget. Allt jag hade byggt upp började jag sakta lämna tillbaka till ägaren. Jag funderade mycket på vad nästa steg skulle vara och efter en knapp vecka har jag fortfarande inget svar, men det känns bra. Tre dagars övernattning på ett vandrarhem, jobbade sista natten i fredags och där tog sagan om Antwerpen slut.

Nästa steg är redan påbörjat, fast jag vet inte vart det leder. Befinner mig just nu i Maastricht en stad i mitt älskade Holland. Jag bor hos en nyfunnen vän(han var kund på 't bolleke förra veckan, det är en lång och mycket rolig historia) i hans sjukt trevliga lägenhet. Har inte direkt en plan på vad jag ska göra, men har en vecka på mig här att se om jag vill stanna. Alternativen är ju många, det finns ju egentligen ingenting som jag inte kan göra. En bra känsla är det.

Så nu byts namnet på bloggen till Marie op stap in een grote, leuke wereld!

Angående förra inlägget...

Rättelse: Utmaningar är bra. Utmaningar är kul.... oftast. Lära sig alla ölsorter i Belgien: Kul. Ringa samtal till människor man vet kommer bli besvikna eller arga: Inte kul. Efteråt är det dock alltid en skön känsla, förutsatt att man skött det med stil. Innan är det nästintill traumatiskt. Där är jag nu. Trauma..... Hoppas på att kvällen avslutas med en lyckokänsla för att jag övervunnit ännu ett hinder!

Fingers crossed please! =)

Lyssna så hör du bättre!

Länge har jag levt på en tro att jag kan jobba med vad som helst och trivas. Det har liksom varit en självklarhet, lika självklart som att solen går upp varje dag. Hittils har jag jobbat i bokhandel, inom distribution, i barnvagnsaffär och en liten minikarriär i förlagsvärlden på Svenska mässan. Alla dessa uppdrag har var fantastiska på olika sätt, några är rankade högre än andra, men i stort så har jag trivts och haft kul.

Ändå har det varit något som skiljt roligt från roligt. Det handlar om inspiration, behållning och intresse. För det första har jag ett stort intresse av människor och jag tycker det är superkul att komma i kontakt med olika typer av människor. Det har jag fått möjlighet att göra i alla dessa yrken. För det andra tycker jag att det är viktigt att hela tiden lära mig nya saker och känna att jag utvecklas. När något jag får något av de två kriterierna så trivs jag.... ett tag. Får jag båda så är chansen stor att jag trivs och är lycklig ett längre tag.

Känner att mitt resonemang blir lite flummigt, men tillbaks till början. Min teori "jag kan trivas med vilket jobb som helst" är numera förkastad. Åkte hit till Belgien för att vara au pair, kände med en gång att det inte var något för mig. Långtråkigt, inga utmaningar och inga människor runt omkring mig. Detta säger jag inte på något sätt för att försöka rädda någon heder eller dölja någon skam för att jag "blev avsatt". Nej, för några sådana känslor har jag inte. När jag några veckor senare började på 't Bolleke kände jag direkt att pusselbiten, som låg så snett hos familjen, plötsligt nästan ramlade rätt. I hela kroppen kändes en lättnad av att jag var på rätt väg. Nu hade jag folk runt omkring mig och utmaningar så jag kunde bada i dem.

Den största utmaningen är språket. För mig är det en självklarhet att när jag gör något då ska jag göra det till 100% helst 110%. Det gör att utmaningarna blir större än vad de egentligen kan vara, men det är mitt sätt att jobba.

Så när det kommer stolta Antwerpenbor, som pratar och skämtar så fort och otydligt att jag hade behövt spela in det och spela upp det en 20 gånger för att förstå, då är det svårt att ge 110%. Plus att de efter alla "roliga" skämt beställer en öl jag aldrig har hört talas om. Svar som: Ursäkta herrn, men pripps går det bra? Nej, här dricker man Westmalle Trappist med Grenadine och självklart har varje ölsort ett eget glas, annars vore det väl för lätt.

Om jag fortsätter längre än ett halvår med detta yrke slår jag vad om att jag kan den grundläggande historien bakom varje ölsort. Helst varit och besökt bryggerier och så vidare, för nu har jag jobbat min andra helg och jag kan inte allt men det lär inte dröja länge. Det är ett slitjobb, man springer fram och tillbaka på terrassen, räknar pengar, tappar öl, häller upp cola och tömmer askfat.

Jag är verkligen supernöjd och glad att jag har provat detta, men det är inget jag kommer att göra i ett år. I alla fall inte på 't Bolleke.

Egentligen är livet lätt, alla svar finns inom oss. Allt vi behöver göra är att lyssna för att höra. Jag är idel öra! Du med??

Inflyttad och utpumpad...

Nu är det klart, allt är klart eller ja, egentligen är klart fel ord. Allt är aldrig klart, kan aldrig vara klart. Man sätter upp mål, lägger upp en plan för att nå dem och börjar beta av på checklistan. När allt på listan är överstruket har man redan en ny lista att ägna tankarna åt. Man blir aldrig klar, men genom att dela upp livet i små checklistor så känns det alltid bättre. Man känner att man har rott i hamn något, blivit klar.. Så om jag uttrycker mig såhär istället, min första belgiska lista är slängd. Inatt är första natten i min nya lyxlägenhet(lyx anspelar ej på interiören men på läget!) Nu är det 45 min kvar tills att jag står bakom baren och tappar öl till (i vissa fall) tappade människor. Detta gäller självklart ej i alla fall, men återkommer till alla fantastiska människor, som har valt 't Bolleke till favorithak.

Så jobb och boende är ordnat, har ett hyfsat stort kontaktnät. Allt detta på en månad, tänka sig vad man kan göra med tiden istället för att alltid hänga på Lounge och spela Black Jack. Det är rätt fantastiskt faktiskt att för drygt en månad sedan satt jag hemma på soffan och kände mig uttråkad och trött. En månad senare har jag ett nytt liv, ett nytt jobb, en ny (eller ja, en till) lägenhet. Men nu har jag börjat fila på nästa lista, den är spännande. Kommer fortsättning
på detta, men måste hinna med en "smoske hesp/kaas" (ost/skinkmacka) innan nattens bravader. Längtar redan lite till att jag får inviga min nya madrass inatt! För när en lista slängs måste batterierna laddas upp på nytt, för att få nästa lista att lysa!

Om blå knappar och diskriminering...

Bor lite utanför Antwerpen i ett överklassamhälle, Wilrijk. Det är på lagom cykelavstånd från city, cirka 20 min. Gå tar alldeles för lång tid, speciellt när man inte riktigt hittar. Sen finns ju kollektivtrafiken, det går ett antal olika bussar och även spårvagn, som ibland dyker under marken och därmed får kallas tunnelbana.
Eftersom det känns konstigt att låna en cykel av de människor, som jag inte längre jobbar för, utan bara ockuperar ett rum hos, så har det blivit många transporter med buss. Det är spännande, fungerar typ som i Sverige, en person kör och de andra åker med. Nej, men systemet med magnetkort, eller vad det kallas, finns här också. Det är till och med likadana maskiner, fast här är de påskgula. Varje gång jag har klivit på har jag betalt 1,60 Euro och så får man ett kort som är tomt, men som gäller som färdbevis. Kom på först igår att det måste finnas något slags “100-kort”, så det kanske blir billigare och att man slipper få ett nytt kort varje gång. Så var det ju också självklart, så nu är det inhandlat. Cheaper is better, haha.
Sen till de stora frågetecknen på den belgiska bussen, knaparna är det första. Det finns tre olika knappar, röda, blå och silver. De silvriga sitter närmast dörrarna och trycks in för att öppna dörren vid avstigning. Det är logiskt. De andra två däremot, sitter utspritt i hela bussen, ungefär lika många av varje. På de röda står det stop, vilket man som svensk hade kunnat tolka som att man ska trycka på den när man känner att man är framme. Men ack nej, då händer det inget, men trycker man däremot på de blå knapparna utan text, ja då stannar den på nästa hållplats. Antingen är det någon slags kombinerad färg- och ordblindhet som hela det belgiska folket lider av eller så har jag helt missat poängen…
Min andra fundering handlar om längden.. Har den ingen betydelse? Eftersom bussen oftast är halvtom på de tider jag åker så sitter jag på ett dubbelsäte och har inte upplevt något problem. Tills en dag när jag åkte i rusningstid och bussen blev full. Flyttade in mot fönstret för att göra en plats ledig och insåg då att något var fel. Jag hade inte längre någon känsel i benen, de var fastkilade mellan mitt säte och det framför. Hållningen blev genast väldigt ansträngd när man inte kan röra benen. Höll ut fram till nästa hållplats där min medpassagerare skulle kliva av, vilken lättnad! Så då är min fråga, finns det ingen mer än jag i Belgien som har lite längre ben än genomsnittet? Eller är det kanske så få att man då har tillåtelse att sitta på handikapplatsen. Agda, 80 år får stå för att Marie, 22 har väldigt långa ben. Är det rättvist, ja, jag vet inte.
Tydligt är dock att långa människor helst ska känna sig längre än vad de egentligen är. Nu är ju det inget problem för mig, då jag redan har gått igenom fasen ”hallå, fatta, du är sjukt lång”. Så ett problem är det inte, men det är definitivt något som jag uppmärksammade första gången jag gick in i en mataffär. Affären är det inget konstigt med, om man bortser från att coca-cola finns i massa konstiga flaskor och burkar. En flaska med 0,25 l och en burk med 0,12 l. Väldigt söta, de små burkarna. Nog om dem, nu till kassorna.
På båda sidorna av kassan finns som vanligt tuggummi i flertal sorter, lite längre fram sitter en (ibland) leende kassörska, hittills är allt som hemma. Skillnaden sitter i höjden. För att nå tuggummina fick jag böja mig och hade jag inte varit uppmärksam, så hade jag missat kassörskan också. Det måste se väldigt lustigt ut när jag betalar, en liten tant, som sitter på en pall med ett förkläde (gärna randigt) och tar emot pengar av en jätte. Blir lite Jonathan Swift inspirerat. Marie köper tuggummi i Miniland.

Kort sagt om längd, först i jämförelse med något får man en bild av verkligheten, vilket i sin tur gör att verkligheten ständigt förändras.

No news is good news, some news are better news!

Det var en gang en flicka som skulle blogga fran ett internetcafé i Antwerpen, da hon kom pa att tagnentbordet ar annorlunda. Darfor sager jag det nu med en gang! Sorry for alla stavfel och avsaknaden av vara underbara a, a och o. Kan forbereda er pa att q sitter dar a sitter pa ett svenskt tangentbord; sa var beredd pa att se ovanligt manga q. Haha.

Med det sagt sa borjar historien om. Ja, man kan saga att min resa har borjat om, eller fatt en nystart, kalla det vad ni vill. Jag kom hit av den anledningen att jag vill prata hollandska, leva i den har kulturen och sa vidare. Innan har jag har sokt pa manga olika satt och pa manga olika stallen, men utan napp. Darfor efter att ha tankt over det noga, bestamde jag mig for att bli au pair. Man far hela paketet, boende, nagon att prata med och pengar(ja, inte mycket men dock). Sa hittade jag en familj i Antwerpen, eller ja de hittade mig. Sa jag satsar! Kandes val hyfsat, fast inte direkt upphetsqande, att stryka, tvatta osv. Eftersom jag tycker att det ar sa fantastiskt kul att lara mig saker, sa kandes ju detta sadar. Hela au pair grejen kandes valdigt, ja inte helt ratt. Detta var en tanke som, visade det sig, jag delade med familjen. De hade inte riktigt insett vad det innebar att ha en au pair. Det inkraktar pa familjens privacy, naahhaa?!

Sa efter qtt inte ens ha borjat pa riktigt sa slutar min karriar som au pair. For mig var detta det basta som kunde handa och jag ar lyckligare an nagonsin. Nu har jag egentligen tva knutar jag maste losa upp. Det forsta, ett jobb! Jag har bestamt mig att jag ska jobba inom Horeca(vilket jag trodde var nagot helt annat nar jag horde det forsta gangen), det ar restaurangbranchen. Tror det star for Hotell, restaurang, caféeer. Har fyra vanner(utbytesstudenterna raknas ej =)) och alla dessa fyra kommer att gora allt for att hjalpa mig!

Har verkligen haft varldens tur(eller ar det magkanslan som spokar igen=)) nar det galler vilka manniskor jag traffat. Supermysiga, med en stoor portion humor. Kan det bli battre?

Sa sen till det andra lilla problemet, boende. Helt arligt sa tror jag inte qtt det kommer vara nagot problem, verkar finnas ratt manga sma krypin, for inte jattemycket pengar.

Enligt au pairkontraktet sa jag har fram till 27 april pa mig att hitta nagot nytt. Det ar mitt mal att hitta nagot redan nasta vecka, the sooner the better.

Till alla er som fick lite kramp i magen for att 2 meter Marie ar arbetslos och bostadslos i en av Belgiens storsta stader; Don't worry! Jag har manga som hjalper mig, manga som bryr sig och framforallt har jag en vilja, som kan forsatta berg! Aterkommer sa fort jag ar anstalld nagonstans!

So long!

Bryssel

Ett besök i Europas huvudstad är ett måste när man bor 30 min bort med tåg och välkomnandet hade inte kunnat vara bättre. Strålande solsken, lagom mycket folk och vagnarna rullar in precis i tid på perrongen, som ligger under stationen. Med mig har jag en nyfunnen vän, en frånskild diamantslipare, som aldrig besökt Bryssel i dagsljus. Laddade till tårna med tips från en Brysselkännare följde vi strömmen upp mot ljuset.
Så tre rulltrappor senare är vi ute i solen och möts av den första och därmed största kullen jag sett på länge. Antwerpen är ligger väldigt nära Holland och är därför också helt platt. En 30 minuters tågresa rikting Frankrike är dock det enda som behövs för att få se ytterligare en av Belgiens många kontraster. Här är det kuperat, riktigt kuperat. Vi börjar promenera upp för denna långa uppförsbacke, i hopp om att hitta “le grand place/grote markt”, detta ska enligt folk vara toppenfint. Väl upp på toppen inser vi att vi i princip bara har rundat Centralstationen och att city ligger ned för backen.
Fördelen med kuperade städer är att man kan se ut över staden på ett sätt, som till exempel inte går i Antwerpen. Häftigt är det. Vi står nedanför centralstationen, har kungliga biblioteket på vänster sida och en trappa som leder förbi en mysig liten park och sedan ner mot stan. När man tittar ut över staden ser egentligen bara en klunga byggnader. De ser ut att skyddas av en rad tätt hopbyggda hus med det typisk holländska/belgiska taket, i sten med antingen två trappliknande formationer möts på toppen eller med lite rundare former. I mitten av dessa byggnader sticker det upp ett torn, som står på “grote markt” och runtom det breder Bryssel ut sig.
Så med full entusiasm och nyfikenhet, går vi ner mot city. Där slingrar sig smågatorna åt alla håll, kors och tvärs. Så för en turist med lite fallenhet för att inte hitta är Bryssel en väldigt spännande stad. Eftersom jag har turistat själv hittills och haft koll(?), så släppte jag det till min vän(som verkade ha sämre lokalsinne än jag, haha).