Om blå knappar och diskriminering...

Bor lite utanför Antwerpen i ett överklassamhälle, Wilrijk. Det är på lagom cykelavstånd från city, cirka 20 min. Gå tar alldeles för lång tid, speciellt när man inte riktigt hittar. Sen finns ju kollektivtrafiken, det går ett antal olika bussar och även spårvagn, som ibland dyker under marken och därmed får kallas tunnelbana.
Eftersom det känns konstigt att låna en cykel av de människor, som jag inte längre jobbar för, utan bara ockuperar ett rum hos, så har det blivit många transporter med buss. Det är spännande, fungerar typ som i Sverige, en person kör och de andra åker med. Nej, men systemet med magnetkort, eller vad det kallas, finns här också. Det är till och med likadana maskiner, fast här är de påskgula. Varje gång jag har klivit på har jag betalt 1,60 Euro och så får man ett kort som är tomt, men som gäller som färdbevis. Kom på först igår att det måste finnas något slags “100-kort”, så det kanske blir billigare och att man slipper få ett nytt kort varje gång. Så var det ju också självklart, så nu är det inhandlat. Cheaper is better, haha.
Sen till de stora frågetecknen på den belgiska bussen, knaparna är det första. Det finns tre olika knappar, röda, blå och silver. De silvriga sitter närmast dörrarna och trycks in för att öppna dörren vid avstigning. Det är logiskt. De andra två däremot, sitter utspritt i hela bussen, ungefär lika många av varje. På de röda står det stop, vilket man som svensk hade kunnat tolka som att man ska trycka på den när man känner att man är framme. Men ack nej, då händer det inget, men trycker man däremot på de blå knapparna utan text, ja då stannar den på nästa hållplats. Antingen är det någon slags kombinerad färg- och ordblindhet som hela det belgiska folket lider av eller så har jag helt missat poängen…
Min andra fundering handlar om längden.. Har den ingen betydelse? Eftersom bussen oftast är halvtom på de tider jag åker så sitter jag på ett dubbelsäte och har inte upplevt något problem. Tills en dag när jag åkte i rusningstid och bussen blev full. Flyttade in mot fönstret för att göra en plats ledig och insåg då att något var fel. Jag hade inte längre någon känsel i benen, de var fastkilade mellan mitt säte och det framför. Hållningen blev genast väldigt ansträngd när man inte kan röra benen. Höll ut fram till nästa hållplats där min medpassagerare skulle kliva av, vilken lättnad! Så då är min fråga, finns det ingen mer än jag i Belgien som har lite längre ben än genomsnittet? Eller är det kanske så få att man då har tillåtelse att sitta på handikapplatsen. Agda, 80 år får stå för att Marie, 22 har väldigt långa ben. Är det rättvist, ja, jag vet inte.
Tydligt är dock att långa människor helst ska känna sig längre än vad de egentligen är. Nu är ju det inget problem för mig, då jag redan har gått igenom fasen ”hallå, fatta, du är sjukt lång”. Så ett problem är det inte, men det är definitivt något som jag uppmärksammade första gången jag gick in i en mataffär. Affären är det inget konstigt med, om man bortser från att coca-cola finns i massa konstiga flaskor och burkar. En flaska med 0,25 l och en burk med 0,12 l. Väldigt söta, de små burkarna. Nog om dem, nu till kassorna.
På båda sidorna av kassan finns som vanligt tuggummi i flertal sorter, lite längre fram sitter en (ibland) leende kassörska, hittills är allt som hemma. Skillnaden sitter i höjden. För att nå tuggummina fick jag böja mig och hade jag inte varit uppmärksam, så hade jag missat kassörskan också. Det måste se väldigt lustigt ut när jag betalar, en liten tant, som sitter på en pall med ett förkläde (gärna randigt) och tar emot pengar av en jätte. Blir lite Jonathan Swift inspirerat. Marie köper tuggummi i Miniland.

Kort sagt om längd, först i jämförelse med något får man en bild av verkligheten, vilket i sin tur gör att verkligheten ständigt förändras.