Prioriteringar, bortval och bubbelvatten...

Okej, nu sitter jag här. det är två dygn kvar till år 2010. Jag har många drömmar och förhoppningar till det nya året. För det första, så kanske jag kan sälja min lägenhet, så kan resa runt fritt i världen ett tag till eller så kanske jag hyr ut den igen och stannar kvar här. Jag har också en stor förhoppning att jag kommer att skaffa en hmm, hur kallar man det, kanske en hobby eller en sysselsättning, som är utvecklande och inspirerande. Det finns olika alternativ på hur man kan lösa det.

Viktigast av allt är dock att jag kommer lägga ner all verksamhet, som jag har haft på mitt Omg-konto. Dvs, all den energi, som jag har lagt ner på personer som snor mer energi än de ger, den energin ska istället gå till något konstruktivt projekt! ....



Svårigheten är bara att inse att vissa människor bara inte är värda att prata med, när man tycker väldigt bra om dem. 2010 blir det ändring dock. Ett nytt år, nya förutsättningar och nya mål.

Den första milstolpen jag har för det kommande året är min semester i januari. Jag kommer att ha en vecka semester, då mina föräldrar kommer och besöker min lilla ö. Turista runt i en vecka är vad som står på programmet, ser verkligen fram emot detta.

Har precis kommit upp från vår hotellbar, där det inte var vidare livat ikväll. Bekantade mig med en mycket trevlig man där igår, han visade sig sitta vid baren idag igen. Visade dock inte min upprepade appearence för honom. Haha. Satt och pratade med min underbara vän Sarah L i telefonen, hon är för go, den tösen. Tänkte att jag kunde slå mig ner med ett par grabbar, som var placerade i en soffgrupp, men de var tydligen ute på något väldigt privat möte. Så min kväll blev ett möte med Sarah och ett hyfsat gott vitt vin. Inte fy skam det heller! Så nu har jag precis gjort två äggmackor och druckit upp det sista ur min "Ballygowan Sparkling water", Mmmmm!

Ska ta och gå och lägga mig snart, ska ju upp och jobba imon, jag börjar dock inte förrän 11.45.

december..

Jaha, då var det december 2009! Hela 6 dagar in i den mörkaste månaden om året, har vi kommit nu. Klockan är två minuter innan midnatt och jag bråkar med mitt överfulla borde-konto. Bara för att ge några exempel; borde inte gå på puben kvällen innan jobbet, borde ha skrivit julkort, borde skickat försenade och/eller för tidiga presenter, borde ha gått och lagt mig för en timma sedan, borde gå på gym, för att behålla mina knän, borde iaf göra knäövningarna, borde hitta den bästa hyresgästen till min lägenhet, borde inte ha spenderat så mycket pengar ute igår, borde tända en lampa för att undvika eventuella glasögon i framtiden, borde ta reda på saker, som jag borde veta. Ja, ni ser ju listan är lång..

Har kollat på Idol idag, måste bara nämna det. Erik är helt fantastisk, han fick mig till och med att gilla en Iron Maiden-låt, bara det är rätt coolt. Att Calle gick till final istället för Tove, visade ju sig bara bli till hennes fördel. För första gången sedan hennes debut i Idol, så var det som kom från denna lilla norrlandsflicka sant, ärligt och faktiskt (tro det eller ej) helt normalt. Så tummen upp för Tove idag!

Om en vecka vid den här tiden, så har vi julafton här i stugan. Eftersom båda mina vänner lämnar Irland över jul, så har vi bokat tomten till den trettonde istället! Problemet är bara att jag har ingen superidé vad det gäller julklappar till dem. Det är supersvårt, så förmodligen kommer det sluta med en biobiljett med en tillhörande kupong för en gratis popcorn...

Nej, nu börjar det grumla sig i ögonen på mig, så jag tror det är dags att säga tack och hej för idag.

Btw, jag borde ha gått och lagt mig för en och enhalvtimma sedan.. Sov gott...

Irland drygt 4 månader efter flytten hit...

Igår hade jag den bästa söndagen jag har haft på väldigt, väldigt länge! Sedan jag kom hit till min nya favoritö så har de flesta lördagar spenderats på ett överbefolkat dansgolv, på något trevligt uteställe i centrala Dublin. Detta har varit väldigt uppskattat då vi alla (Stefan, David och jag) tycker att det är fantastiskt kul att träffa nya människor och stuffa runt till lite Lady Gaga! Nackdelen med detta har bara varit att alla våra söndagar har försvunnit. De har liksom flytit iväg i något filmmaraton eller att jag har spenderat onaturligt många timmar på facebook (Farmville). Denna helgen blev dock annorlunda, på ett väldigt bra sätt. När jag kom hem från jobbet på lördagkväll och visste att jag har de två kommande dagarna ledigt, så kände jag, tro det eller ej, bara för att ha en mysig hemmakväll. Synkade som vi är så var det vad grabbsen också hade tänkt sig. Med en kanna rooibos och några clementiner satte vi oss i soffan och tittade på en riktigt sorglig, men sann historia, "GIA". Därefter blev det sängen, så en lördagkväll då vi gick till sängs innan 12, helt fantastiskt!


Så när söndagsmorgonen hade anlänt till vår lägenhet, var det med strålande solsken och klarblå himmel. Med all energi jag hade samlat ihop under natten så packade jag (äntligen) upp min väska från min lilla Sverigetripp. Därefter packade jag ner några nygjorda smörgåsar tillsammans med de sista clementinerna i Davids axelväska i skinn. David, som tyvärr fick ta sitt ansvar och gå till jobbet denna underbara söndag, hade inget att säga till om när det gällde lånet av den praktiska sneväskan. :P

Så alldeles uppfyllda av den underbara känslan att vi har inte bara en HEL söndag, utan en HEL söndag med strålande väder, att spendera ihop, lämnar vi Sandyford och vandrar mot hamnen i Dún Laoghaire.

Det tog ungefär två timmar att nå målet, men då var det med några små avstickare. Bland annat Leopardstown Pavillion, det var ett fancy hästsportsområde. Vi planerar att gå dit någon gång och kolla in något race. =) Nästa avstickare var en kyrka, det krävdes lite övertalning att få med Stefan in i kyrkan. Väl inne så tände jag två ljus för alla mina nära och kära och sedan satt vi på den främsta bänken och njöt av stämningen(i alla fall gjorde jag det!).

Uppfriskade av lite andlighet vandrade vi vidare till hamnen, där det var fullt med folk. Eller rättare sagt, fullt av familjer på rollerblades. Vi slog oss ner på en av de blåmålade bänkarna på piren. Där satt vi och avnjöt våra medhavda smörgåsar medan vi iaktog de många seglare, som gjorde sitt bästa att utnyttja denna underbara dag.

Efter en liten shoppingtur på Dunnes, som för övrigt har blivit min favoritaffär här, så kom David och anslöt oss. Som den lilla familj vi är gick vi till MAO, en kanonbra restaurang, där vi nyttjade deras erbjudande: 3 rätters för 19.95. Besöket på MAO kan beskrivas som såhär: superb mat, mysig inredning och sjukt coolt akvarium! =)

SUNDAY, LOVELY SUNDAY!

Mitt liv i bilder..

Här är en tuff byggnad, som luuutar. Det tyckte jag var värt ett kort.

Här är min nya hobby, kolla skor. Tyckte att dessa var sjukt nice, men slog inte till. Anledningen var brist på motiveringar och realappar. =)

Här bor en sann romantiker. Borde kanske ha knackat på och kollat läget!



Detta är endast tillägnat Boel(mest för att kolla om du bryr dig om min fantastiska blogg! :P)

(Ganska roligt att ditt motto står under ditt namn, "hyr ut nästan allt" skillnaden är ju bara att du inte tar betalt!) =)

Solsken + uteservering = Grolsch = Mmmmmm

Tre år sätter sina spår, här är resultatet!

En bild säger mer än tusen ord! Jag hade lätt kunnat skriva tusen ord om denna bilden. Dock tror jag att av alla som läser detta så har nog de flesta tröttnat redan efter hundra. Så jag ska fatta mig kort!

En sittplats på Bugaboo's ståbräda!! Wow! Nu kommer kommentaren jag aldrig har sagt innan: Sådant fanns inte på min tid. (Måste ju inte tillägga att "min tid" i barnvagnsvärlden officiellt tog slut 3 månader sedan.) På min tid behövde barnen stå på ståbrädan, vilket självklart medför trötta ben. Detta är den ultimata lösningen, ni ser ju vilket tillfredställt barn! Go Holland!

Här kommer en solig hälsning från Nijmegen!

Vad är en blogg om den inte uppdateras?

Svaret är hårt men enkelt.. NADA, dvs INGENTING. Storheten med bloggar är att man kan följa författarens små steg och tankar som dyker upp i olika situationer. Detta är en utmaning för mig och därför har det blivit lite längre uppehåll på senaste. Anledningen är enkel, jag vill upptäcka hjulet på nytt hela tiden(citat från en mycket klok människa) och jag vill göra det utan att någon vet om det. Så ska jag stå där vid mitt mål en dag och säga: Aha, visste ni inte att jag planerade detta? Att jag ibland blivit osäker och tvivlat på vem jag är och vart jag ska har jag alltid sett som något negativt och att då dessutom publicera det på internet är ju inte den första tanken som slagit mig. Trots att jag alltid har vetat detta, startade jag en blogg, av den enkla anledningen att jag alltid vill utmana mig själv. Det har gått hyfsat bra (förutom när någon på telefon citerar vad jag skrivit, då fryser hela mitt blodomlopp till is för en sekund), men nu har det varit skrivstopp hos mig ett tag. Ber så hemskt mycket om ursäkt!



Som uppdatering för alla som inte vet så flyttar jag till Dublin på tisdag! Anledningen är enkel; jag är trött på chokladströssel på smörgåsen och yoghurt till efterrätt! Inte att förglömma den delen att jag inte riktigt har ett hem. I över en månad har jag bott hemma hos mina förra grannar, världens trevligaste, snällaste och mysigaste människor. Dock har jag känt mig lite dum när jag ramlar in klockan fem en lördagsmorgon(efter en helkväll på dansgolvet =)), det vill säga en timma innan kvinnan i huset stiger upp. Även incidententer med cyklar, flygplatser och duschmunstycken har lett till att jag känner mig mer i vägen, än att jag känner mig hemma.



På Irland bor dessutom två av mina absoluta favoritmänniskor, Stefan och David. Det kommer att bli alldeles underbart att bo med människor som har liknande prioriteringar som jag.



Till exempel:

• En kväll med drinkar och dans framför en hemmakväll framför tv:n.


• Ha fantastiskt kul framför att inte ha det.


• Lära känna nya människor framför att sitta själv och häcka.


• Hellre Britney på förfesten än ja, vad som helst! ;)

Kort sagt, det kommer bli kanonbra! Nu är bara den stora frågan såhär: Hur i hela friden ska jag få med mig alla mina grejer? När jag begav mig från Sverige var planen att jag skulle vara borta ett år och stanna på ett ställe hela tiden. Det har ju inte riktigt varit fallet. Det har på vägen visat sig att jag har med mig alldeles för mycket saker för att kunna leva det liv jag har gjort nu. Dock har jag fått med mig allt tack vare underbara vänner som har hjälpt till och även offrat en garderob under en längre tid. Nu ser läget ut såhär: Jag har en dubbelmadrass (från ikea, använd 3 dagar), som står ihoprullad på ett kontor i Antwerpen. (Detta är nog en ganska lustig syn med tanke på att den hålls ihop med ett vitt skärp och en röd sjal.) I Maastricht har jag ett dubbeltäcke och två kuddar med ett blå-vitt påslakan, detta också använt endast 3 nätter. Här i Nijmegen har jag alla mina kläder, väskor, skor och eh min cowboyhatt.. Så nu till problemet. Jag ska flyga på tisdag! Jag kan ju glömma att få med mig allt, men frågan är vad jag ska lämna. Igår sorterade jag ut saker som man lätt kan ersätta på Irland. Här kommer en lista på vad jag då har kvar.

• Tunikor: 2 st, helt okej tycker jag, här kommer ingen nedskärning att ske.
• Tröjor: 13 st, detta känns lite väl mycket, men jag ska ju till Irland där är det ju kallt, så nedskärning är tveksam.
• T-shirts/linnen: 27 st! Aj då, jag kan ha olika nästan i en hel månad utan att tvätta, nödvändigt, nja tveksamt. Fast å andra sidan är några mer åt pratyhållet, men frågan är om det är försvarbart ändå.
• Byxor: 7 st. Det är ganska lustigt med tanke på att jag alltid växlar mellan mina två favoriter(ett par svarta och ett par blå jeans), så egentligen borde de andra 5 bli utröstade ur väskan, MEN då har jag inte längre chansen att ha på mig mina röda jeans, som jag gillar så mycket. Dessutom måste jag ha ett finare alternativ till jeans, så pressveckbyxorna måste med!
• Kjolar: Alla som känner mig kommer gissa på tre kanske, med tanke på hur ofta jag har kjol, men nejdå 6 st! Måste ju ha en av alla modeller, toxickjolen(kort jeanskjol), knälång grå hej-jag-ska-till-kyrkan-kjol. Fråga mig inte varför jag har med den, men den känns jobbig att ta bort. Ja, sen finns alla sorter däremellan.
• Klänningar: Hade man frågat mig för ett år sedan hade jag sagt att jag äger en klänning, som används när jag är utomlands. Sedan hände något, en kärlek har växt fram mellan mig och detta plagg. (Framförallt till den svarta paljettklänningen, Amanda du vet.) Så i min väska just nu ligger det 7 st klänningar! Varav tre är köpta på min pågående resa. Kan man motivera att ha 7 klänningar? Problemet är bara att jag inte kan motivera att lämna kvar någon!! :S
• Jackor: Hur många jackor behöver man, det är en svår fråga. I alla fall för mig. Jag är på resande fot och har 8 st jackor med mig. Det är inte okej, men det är en av mina laster. Jag är helt övertygad om att medans andra människor röker, så köper jag jackor. Har alla sorter, för alla humör. Några lite mer uppsnofsade, en jeansjacka, en sliten skinnjacka för mörka höstdagar, en vinterjacka och självklart en väst ifall att det känns för varmt att ha min jacka med trekvartsärm.
• Skor: Nu till den sista punkten, samma sak gäller här som i klänningfallet. För ett år sedan hade jag haft ett eller max två par, men lagom till att jag är på resa och behöver spara utrymme har detta ändrats. 9 par skor. Ooops, inte heller riktigt okej. Ett av paren är dock träningsskor(jag vet, lite väl optimistiskt!), men här KAN jag bara inte skära ner.

Jag får ta med mig 10 kg i handbagaget och 15 kg sammanlagt i de två stora väskorna. Igår vägde jag ovanstående. Till min besvikelse vägde båda de stora väskorna över 13 kg var. Ni förstår ju.. Detta ska jag roa mig med idag! Har ni några tips så är de hjärtligt välkomna!

Hörs snart igen!

Irland...

Irland.

Ett beslut som togs snabbt.

En resa som redan är oförglömlig.

Irland.

Ytterliggare ett land utan riktig ost.

Ytterliggare ett land med två språk.

Irland.

Ett land där ölen är dyr.

Ett land där bilarna kör på fel sida.

Irland.

Greater than GREAT!

Howth

Howth, Irland. En plats som hamnar högt på min topp 5-lista. Hade David inte varit med så hade jag lätt satt mig på kanten och inte rest mig igen. Med sol, som värmde och vind, som såg till att mitt hår stod åt alla håll, så var temperaturen perfekt! Stämningen där på berget satte igång tankarna, men jag hade lätt kunnat spendera en vecka där. Det hade även behövts för att få ordning på alla processer som startades i huvudet. Klart är i alla fall att jag utan problem hade kunnat åka dit 100 gånger utan att tröttna.

Ta seden dit man kommer.. eller?

Helt klart är att jag kommer att vara en annan människa när jag så småningom kommer hem. Inte bara på grund av att jag hela tiden kommer säga: Åh ursäkta, jag kommer bara på det holländska ordet, jag har ju varit utomlands sååå länge nu! Avslutar självklart meningen med en svepande blick över alla som lyssnar med ett snett divigt leende på munnen. Nej, inte bara på grund av språket. När man har varit borta från sitt hemland en längre tid, så är det som att man glömmer av vad man tycker är normalt och vad som är lite mer udda! Kom till en insikt idag, jag var långt över gränsen för vad jag, i Sverige, hade tyckt varit normalt. För det första: Jag går med skor inne (vilket i sig kan ses som en självbevarelsedrift, eftersom risken att fötterna förfryser annars är stor.), för det andra jag häller chokladströssel på smörgåsen, sedan toppar jag med en skiva bröd på det och sen ja, nu kommer det... Jag plockar upp kniven och delar smörgösen på mitten! Jag har så vitt jag vet aldrig behövt dela en smörgås i två delar i Sverige, vad är meningen egentligen? Till råga på allt, har jag sett att mina byxor är några, otroligt viktiga, centimeter för korta, men å andra sidan gör det ju bara att jag passar in ännu bättre.

Å ena sidan blir jag lite skrämd hur lätt jag har gett upp mina älskade svenska seder(som till exempel att man inte behöver dela smörgåsen när man har passerat femårs ålder), men å andra sidan är det ett spännande expriment. Får väl se om jag efter sex månader här vandrar runt i träskor, med tulpaner i håret och det enda som kommer ur munnen är poänglösa skämt om belgare!

Yes, I'm back!

Har haft två veckor i himmelriket men samtidigt också i landet av TOTAL förvirring. Ena dagen har jag varit helt övertygad om var jag ska bo och vad jag ska göra och när jag vaknar upp andra dagen var jag lika övertygad men då om en HELT ANNAN plan. Under tiden har jag haft en underbar tid, första veckan hos min nya kompis i Maastricht! Spenderade mycket tid i hans mycket välplanerade lägenhet. Blev genast bästis med espressomaskinen, det blev vi två som spenderade dagarna ihop. På kvällarna kom värden hem och skämde bort mig genom att laga mat. Killen har gått restaurangskola, så det var tallrikar som borde ha fotograferats i alla fall ristornen som servarades med kyckling. Okej, det är inte svårt, men ändå är jag imponerad. Så läskande, bara namnet liksom.. Mmm RISTORN!

I Maastricht fick jag möjligheten att delta i lite allt möjligt. Ena dagen befann mig på en VIP-dag i Lummen, Belgien. Där det var någon europeisk tävling i hoppning. Träffade på både Malin Baryard och han den där andra. Hmm, jag och namn, ingen bra kombination. I alla fall satt jag med ett vinglas i handen och hejade på mina landskamrater, mycket trevligt! Tyvärr vann de inte, tror det var en italienare som vann. Jag kan ju tillägga att jag genast kände mig hemma i VIP-området. Det kändes lite som hemma faktiskt, tror att jag ska satsa på att alltid ha ett VIP-kort.

Sedan har jag för första gången i mitt liv åkt i en "oldtimer". Han äger nämligen en supersnygg mörkgrön bil från -71. Vi åkte iväg en lördagmorgon och var iväg nästan hela dagen. I underbart väder cruisade vi upp och ned för kullarna i gränslandet mellan Holland, Belgien och Tyskland. I kanontrevligt sällskap och med vinden i håret gjorde jag inget annat än att njuta. Ja, som ni hör har jag verkligen haft det underbart. Veckan i Maastricht är en vecka som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Dels för den gästfriheten som omslöt mig med en gång, fantastiskt, men framför allt har jag lärt känna människor som jag verkligen beundrar och tycker om.

Fortsättning följer...

Mentala och fysiska åkommor från livet..

Yes, knappt 22 år och redan ärrad. Det är mycket prat om pressen utifrån(den man som läggs på en från samhället, kompisar, föräldrar osv.), man tycker det är fel att ungdomar mår dåligt för att "andra" har för mycket åsikter. När jag som ung försöker hitta den "rätta vägen" i mitt liv är jag redan riktigt förvirrad. Det finns tusen möjligheter och har man då, som jag, ingen riktigt bild av vad man vill göra så befinner man sig plötsligt mitt i världens största rondell utan skyltar. Vid varje väg står det någon och ropar till exempel: Ta den här vägen, det ger lycka och rikedom. Vid en annan väg står det en grupp som viftar bort mig och säger: Går du den här vägen så väljer du verkligen fel väg. Efter att ha kollat runt hundra gånger och lyssnat på alla "vägvisare", så stiger yrseln upp i huvudet och resultatet blir att väskan parkeras bredvid mig och jag bredvid den.

Där har jag befunnit mig ett tag fram till den 14 mars 2009, då jag gick mot den grupp som viftade bort mig. Nu i efterhand kan jag säga att de hade både rätt och fel. Au pair var inte min grej, men trots det så var det verkligen rätt beslut. På sex veckor har vägarna i rondellen åtminstone halverats, bilden börjar klarna och vid vissa vägar sitter det till och med skyltar nu.

Man kan alltid säga att: ja, du ska inte lyssna på vad alla andra säger, men det svåra är när man själv är förvirrad, då är det väldigt svårt att inte ta in vad alla säger. Steg ett är alltså att testa lite av varje och verkligen känna efter så klarnar bilden (förhoppningsvis=) ).

Nu till de fysiska åkommorna... Hmm. Nu har jag under sex veckor som sagt försökt bena ut mitt liv och har inte direkt haft ett fast hem. Det sätter sina spår kan jag säga, upptäckte jag idag. Min vän, som jag sover hos nu, han äger en träningscykel, som jag dock inte upptäckte förrän idag(det var faktiskt mamma som upptäckte den genom webcamen.). Så eftersom jag faktiskt tycker att spinning är super så tänkte jag: Ja, då cyklar jag en 45 min och kanske får igång min kropp igen. (Baguetter med majonnäs, öl och belgisk choklad är ingen diet som rekommenderas.. =)) Så taggad till tänderna sätter jag mig och kör igång. Efter 7 min tog det stopp... Cykeln fungerade precis som den skulle, men min ben ville inte röra sig och av någon anledning var det väldigt svårt att få luften att gå ner i lungorna. Shit! Jag som tänkte att det inte var så farligt, jag har ju trots allt varit en flitig turist, promenerat minst två timmar varje dag. Det hade tydligen inte hjälpt så som jag trodde. Så jag steg av cykeln fick igång andningen, tog ett glas vatten och hoppade på den igen. En maskin kan inte vinna över mig, herregud, minst 20 minuter ska jag klara i alla fall. Så med mp3 i öronen började jag trampa igen och märkte att även fast att det var det något av det jobbigaste någonsin så gick det lite bättre. Jag måste dock erkänna att jag vek ner mig lite, mp3 musiken lade av vid 19.25 och jag följde grupptrycket. Haha, nu i efterhand känns det lite snopet. 35 sekunder från att vinna över cykeln eller ja, det var ju bara jag som visste om trävlingen ändå, så det spelar ju inte heller någon roll. I alla fall så har jag insett att detta är något jag måste fortsätta med om jag ska fortsätta leva som jag gör nu.

Tänkte ta en dusch nu och sedan gå ner på stan och köpa ett par skor. För alla er som inte vet så är jag VÄLDIGT EXTREM. När jag ska köpa skor i Sverige måste jag alltid fråga; Ursäkta, har ni skor för jättar? För de flesta skor görs bara upp till storlek 41 och jag har begåvats med 42-43. Tack mamma och pappa! Det har börjat komma fler och fler i storlek 42, men oftast är de lite för små. Vilket leder till att jag blir supernöjd, för det ser ut som jag har mindre fötter, medan mina fötter gråter blod. Det är ju lite lätt trångt... Dilemma. Jag har alltså två storlekar större än vad som anses normalt. Det är att vara extrem.

Extrem är inget positivt ord. Det kan användas till positiva saker, som extremt snygg, extremt snabb eller kanske till och med extremt lång kan räknas som positivt. Den korrekta betydelsen är ytterlighet och där vill man oftast inte befinna sig. Ytterlighet är ju väldigt långt bort från normal och normal vill man ju vara eller vill man det och vad är normal?

Ja, i alla fall så gick jag ut på en shoppingrunda igår i Maastricht. Hur mycket fina affärer som helst, några som finns i Sverige, men också många "nya" som var roliga. Så eftersom jag inte tycker att det är så trevligt att alltid behöva fråga efter storlek, så gillar jag de affärer där lagret är framme och man kan se själv vad som finns. Plötsligt är det en sådan affär framför mig och jag sneglar på skyltfönstret och ser att det verkar vara en stor rea. Bådade gott! Väl inne ser jag en hylla med 41, 42, 43 och 44. Herregud, big feet here I come. Det finns alltså många skor som är en storlek över mig. Hmm, betyder det att jag inte längre är extrem utan bara speciell??

Fatta att jag kände mig som en vinnare när jag kom ut ur butiken. Två par skor för 35 Euro sammanlagt plus att jag har gått från extrem till lite över det normala, fast i Holland då, men dock! Nu har ni något att berätta vid matbordet ikväll; Storlek 43 på en tjej! Go for it, mina fötter trivs bättre i dem, så jag bjuder på det!!

En tanke..

Nu sitter jag med packning för ett år hemma hos en kille som jag känt en vecka, eller ja rättare sagt träffat en kväll. En lång kväll men dock. Jag lämnade allt jag hade byggt upp i Belgien, vänner, jobb, lägenhet. Det var en konstig känsla, med tanke på ovissheten angående om jag någonsin kommer att träffa människorna igen. Trots allt var det en nöjd Marie som lämnade Belgien i en frän sportbil, fullpackad med mina saker. Jag var på väg till något utan att ha en plan. Visst, jag lämnade Antwerpen, men fullt övertygad av att jag hade tagit rätt beslut.

Det gäller att alltid ha alla dörrar öppna och vara uppmärksam på signaler. Jag hade lätt kunnat stanna i Antwerpen ett år utan att bry mig om känslan jag hade i magen. Då hade jag missat hela den här Maastrichtupplevelsen. Det är en lätt förvirrad, men spännande känsla att ha planerat att vara borta från Sverige i ett år och plötsligt stå med väskorna i handen med en vecka kvar att hitta på vad jag ska göra.

Det finns många lite suddiga alternativ och få som är solklara. That's life, huh?! Första alternativet: Fick just reda på att jag har boende och jobb om jag vill stanna i Maastricht. Boende för 300 euro/mån och jobb inom restaurang. Vet inte riktigt vad för jobb det är, ska diskutera det ikväll, men det är ju helt klart ett alternativ. Till alla er jag har pratat med om att jag inte vill jobba inom den branchen, så får jag lov att backa lite. Med styrketräning och vilja tror jag att jag kan klara det med. I alla fall ett par månader och det skadar ju aldrig att utöka sitt cv.

Det andra alternativet, åka hem. Ja, det låter ju inte jätteupphetsande, men det är helt klart ett alternativ. Då hade jag kunnat jobba och bo hemma, tjäna pengar gräs(eller ja iaf slippa betala hyra) och sedan ta en ryggsäck och åka runt i världen. Det är ett lockande alternativ, framförallt efter min tid på vandrarhemmet, så många trevliga människor och roliga historier.

Alternativ tre är så vagt att det inte går att skriva, så just nu håller jag mig till ett och två. =)

Just nu är mitt mest akuta problem att jag är sjukt hungrig.... Ja, jag har flera alternativ på hur det ska lösas och jag tror att det kan vara löst inom en timma. Sedan får jag ta tag i de andra besluten!

See you... =)

Namn på blogg bör bytas...

Den 14 mars 2009 åkte jag till Antwerpen, Belgien för att vara au pair och stanna i ett år. Jag tvekade aldrig över att jag skulle klara att vara borta så länge. Det var liksom inget jag funderade på, jag var väldigt bestämd att jag skulle fullfölja det kontrakt som jag skrivit på. Tvätta, stryka och bada bebis i ett år. Inte vidare upphetsande, men kul att vara i ett annat land osv. Sen någon vecka senare kom beskedet att jag inte skulle fortsätta som au pair. Jag befann mig i en ny stad, i ett nytt land, utan kompisar och kontakter. Två alternativ fanns, skaffa ett jobb och bostad och bo kvar i Antwerpen eller åka hem. För mig var det bara ett alternativ som var aktuellt, nämligen stanna kvar. Så med hjälp av Erik, som jag lärde känna på krogen så utökade jag mitt nätverk lite från dag till dag. Till slut hade jag utökat min telefonbok, skaffat jobb, skrivit kontrakt på en lägenhet och allt på checklistan var struket.

Det är lustigt, för att återkomma till checklistor som jag talade om häromdagen. Ibland är finns listan till för att man faktiskt ska bygga något av resultatet, men ibland finns listan där bara för att man ska lära sig saker. I mitt fall var det ytterst tydligt att min lista, som jag kallar "bygga upp ett liv i Antwerpen", endast fanns som ett steg på vägen. Självklart insåg jag det först när allt var klart och bäst var väl det annars hade jag slutat kämpa innan jag var klar. Insikten kom när jag skulle ha möte med min hyresvärd på banken för att sätta in pengar på ett slutet konto. Det hände något i magen när jag tog steget in på banken, men jag viftade bort det. Väl på mötet visade det sig att jag inte kan öppna ett konto för att jag inte var inskriven i staden och för att göra det måste man ha en anledning att vara i Belgien, vilket jag inte kunde uppge. Så plötsligt formades känslan i magen till en tanke och jag insåg att jag inte skulle stanna i Belgien.

En dag av konstant tänkande, spekulationer och fantasier ledde till att jag tog steget. Allt jag hade byggt upp började jag sakta lämna tillbaka till ägaren. Jag funderade mycket på vad nästa steg skulle vara och efter en knapp vecka har jag fortfarande inget svar, men det känns bra. Tre dagars övernattning på ett vandrarhem, jobbade sista natten i fredags och där tog sagan om Antwerpen slut.

Nästa steg är redan påbörjat, fast jag vet inte vart det leder. Befinner mig just nu i Maastricht en stad i mitt älskade Holland. Jag bor hos en nyfunnen vän(han var kund på 't bolleke förra veckan, det är en lång och mycket rolig historia) i hans sjukt trevliga lägenhet. Har inte direkt en plan på vad jag ska göra, men har en vecka på mig här att se om jag vill stanna. Alternativen är ju många, det finns ju egentligen ingenting som jag inte kan göra. En bra känsla är det.

Så nu byts namnet på bloggen till Marie op stap in een grote, leuke wereld!

Angående förra inlägget...

Rättelse: Utmaningar är bra. Utmaningar är kul.... oftast. Lära sig alla ölsorter i Belgien: Kul. Ringa samtal till människor man vet kommer bli besvikna eller arga: Inte kul. Efteråt är det dock alltid en skön känsla, förutsatt att man skött det med stil. Innan är det nästintill traumatiskt. Där är jag nu. Trauma..... Hoppas på att kvällen avslutas med en lyckokänsla för att jag övervunnit ännu ett hinder!

Fingers crossed please! =)

Lyssna så hör du bättre!

Länge har jag levt på en tro att jag kan jobba med vad som helst och trivas. Det har liksom varit en självklarhet, lika självklart som att solen går upp varje dag. Hittils har jag jobbat i bokhandel, inom distribution, i barnvagnsaffär och en liten minikarriär i förlagsvärlden på Svenska mässan. Alla dessa uppdrag har var fantastiska på olika sätt, några är rankade högre än andra, men i stort så har jag trivts och haft kul.

Ändå har det varit något som skiljt roligt från roligt. Det handlar om inspiration, behållning och intresse. För det första har jag ett stort intresse av människor och jag tycker det är superkul att komma i kontakt med olika typer av människor. Det har jag fått möjlighet att göra i alla dessa yrken. För det andra tycker jag att det är viktigt att hela tiden lära mig nya saker och känna att jag utvecklas. När något jag får något av de två kriterierna så trivs jag.... ett tag. Får jag båda så är chansen stor att jag trivs och är lycklig ett längre tag.

Känner att mitt resonemang blir lite flummigt, men tillbaks till början. Min teori "jag kan trivas med vilket jobb som helst" är numera förkastad. Åkte hit till Belgien för att vara au pair, kände med en gång att det inte var något för mig. Långtråkigt, inga utmaningar och inga människor runt omkring mig. Detta säger jag inte på något sätt för att försöka rädda någon heder eller dölja någon skam för att jag "blev avsatt". Nej, för några sådana känslor har jag inte. När jag några veckor senare började på 't Bolleke kände jag direkt att pusselbiten, som låg så snett hos familjen, plötsligt nästan ramlade rätt. I hela kroppen kändes en lättnad av att jag var på rätt väg. Nu hade jag folk runt omkring mig och utmaningar så jag kunde bada i dem.

Den största utmaningen är språket. För mig är det en självklarhet att när jag gör något då ska jag göra det till 100% helst 110%. Det gör att utmaningarna blir större än vad de egentligen kan vara, men det är mitt sätt att jobba.

Så när det kommer stolta Antwerpenbor, som pratar och skämtar så fort och otydligt att jag hade behövt spela in det och spela upp det en 20 gånger för att förstå, då är det svårt att ge 110%. Plus att de efter alla "roliga" skämt beställer en öl jag aldrig har hört talas om. Svar som: Ursäkta herrn, men pripps går det bra? Nej, här dricker man Westmalle Trappist med Grenadine och självklart har varje ölsort ett eget glas, annars vore det väl för lätt.

Om jag fortsätter längre än ett halvår med detta yrke slår jag vad om att jag kan den grundläggande historien bakom varje ölsort. Helst varit och besökt bryggerier och så vidare, för nu har jag jobbat min andra helg och jag kan inte allt men det lär inte dröja länge. Det är ett slitjobb, man springer fram och tillbaka på terrassen, räknar pengar, tappar öl, häller upp cola och tömmer askfat.

Jag är verkligen supernöjd och glad att jag har provat detta, men det är inget jag kommer att göra i ett år. I alla fall inte på 't Bolleke.

Egentligen är livet lätt, alla svar finns inom oss. Allt vi behöver göra är att lyssna för att höra. Jag är idel öra! Du med??

Inflyttad och utpumpad...

Nu är det klart, allt är klart eller ja, egentligen är klart fel ord. Allt är aldrig klart, kan aldrig vara klart. Man sätter upp mål, lägger upp en plan för att nå dem och börjar beta av på checklistan. När allt på listan är överstruket har man redan en ny lista att ägna tankarna åt. Man blir aldrig klar, men genom att dela upp livet i små checklistor så känns det alltid bättre. Man känner att man har rott i hamn något, blivit klar.. Så om jag uttrycker mig såhär istället, min första belgiska lista är slängd. Inatt är första natten i min nya lyxlägenhet(lyx anspelar ej på interiören men på läget!) Nu är det 45 min kvar tills att jag står bakom baren och tappar öl till (i vissa fall) tappade människor. Detta gäller självklart ej i alla fall, men återkommer till alla fantastiska människor, som har valt 't Bolleke till favorithak.

Så jobb och boende är ordnat, har ett hyfsat stort kontaktnät. Allt detta på en månad, tänka sig vad man kan göra med tiden istället för att alltid hänga på Lounge och spela Black Jack. Det är rätt fantastiskt faktiskt att för drygt en månad sedan satt jag hemma på soffan och kände mig uttråkad och trött. En månad senare har jag ett nytt liv, ett nytt jobb, en ny (eller ja, en till) lägenhet. Men nu har jag börjat fila på nästa lista, den är spännande. Kommer fortsättning
på detta, men måste hinna med en "smoske hesp/kaas" (ost/skinkmacka) innan nattens bravader. Längtar redan lite till att jag får inviga min nya madrass inatt! För när en lista slängs måste batterierna laddas upp på nytt, för att få nästa lista att lysa!

Om blå knappar och diskriminering...

Bor lite utanför Antwerpen i ett överklassamhälle, Wilrijk. Det är på lagom cykelavstånd från city, cirka 20 min. Gå tar alldeles för lång tid, speciellt när man inte riktigt hittar. Sen finns ju kollektivtrafiken, det går ett antal olika bussar och även spårvagn, som ibland dyker under marken och därmed får kallas tunnelbana.
Eftersom det känns konstigt att låna en cykel av de människor, som jag inte längre jobbar för, utan bara ockuperar ett rum hos, så har det blivit många transporter med buss. Det är spännande, fungerar typ som i Sverige, en person kör och de andra åker med. Nej, men systemet med magnetkort, eller vad det kallas, finns här också. Det är till och med likadana maskiner, fast här är de påskgula. Varje gång jag har klivit på har jag betalt 1,60 Euro och så får man ett kort som är tomt, men som gäller som färdbevis. Kom på först igår att det måste finnas något slags “100-kort”, så det kanske blir billigare och att man slipper få ett nytt kort varje gång. Så var det ju också självklart, så nu är det inhandlat. Cheaper is better, haha.
Sen till de stora frågetecknen på den belgiska bussen, knaparna är det första. Det finns tre olika knappar, röda, blå och silver. De silvriga sitter närmast dörrarna och trycks in för att öppna dörren vid avstigning. Det är logiskt. De andra två däremot, sitter utspritt i hela bussen, ungefär lika många av varje. På de röda står det stop, vilket man som svensk hade kunnat tolka som att man ska trycka på den när man känner att man är framme. Men ack nej, då händer det inget, men trycker man däremot på de blå knapparna utan text, ja då stannar den på nästa hållplats. Antingen är det någon slags kombinerad färg- och ordblindhet som hela det belgiska folket lider av eller så har jag helt missat poängen…
Min andra fundering handlar om längden.. Har den ingen betydelse? Eftersom bussen oftast är halvtom på de tider jag åker så sitter jag på ett dubbelsäte och har inte upplevt något problem. Tills en dag när jag åkte i rusningstid och bussen blev full. Flyttade in mot fönstret för att göra en plats ledig och insåg då att något var fel. Jag hade inte längre någon känsel i benen, de var fastkilade mellan mitt säte och det framför. Hållningen blev genast väldigt ansträngd när man inte kan röra benen. Höll ut fram till nästa hållplats där min medpassagerare skulle kliva av, vilken lättnad! Så då är min fråga, finns det ingen mer än jag i Belgien som har lite längre ben än genomsnittet? Eller är det kanske så få att man då har tillåtelse att sitta på handikapplatsen. Agda, 80 år får stå för att Marie, 22 har väldigt långa ben. Är det rättvist, ja, jag vet inte.
Tydligt är dock att långa människor helst ska känna sig längre än vad de egentligen är. Nu är ju det inget problem för mig, då jag redan har gått igenom fasen ”hallå, fatta, du är sjukt lång”. Så ett problem är det inte, men det är definitivt något som jag uppmärksammade första gången jag gick in i en mataffär. Affären är det inget konstigt med, om man bortser från att coca-cola finns i massa konstiga flaskor och burkar. En flaska med 0,25 l och en burk med 0,12 l. Väldigt söta, de små burkarna. Nog om dem, nu till kassorna.
På båda sidorna av kassan finns som vanligt tuggummi i flertal sorter, lite längre fram sitter en (ibland) leende kassörska, hittills är allt som hemma. Skillnaden sitter i höjden. För att nå tuggummina fick jag böja mig och hade jag inte varit uppmärksam, så hade jag missat kassörskan också. Det måste se väldigt lustigt ut när jag betalar, en liten tant, som sitter på en pall med ett förkläde (gärna randigt) och tar emot pengar av en jätte. Blir lite Jonathan Swift inspirerat. Marie köper tuggummi i Miniland.

Kort sagt om längd, först i jämförelse med något får man en bild av verkligheten, vilket i sin tur gör att verkligheten ständigt förändras.

No news is good news, some news are better news!

Det var en gang en flicka som skulle blogga fran ett internetcafé i Antwerpen, da hon kom pa att tagnentbordet ar annorlunda. Darfor sager jag det nu med en gang! Sorry for alla stavfel och avsaknaden av vara underbara a, a och o. Kan forbereda er pa att q sitter dar a sitter pa ett svenskt tangentbord; sa var beredd pa att se ovanligt manga q. Haha.

Med det sagt sa borjar historien om. Ja, man kan saga att min resa har borjat om, eller fatt en nystart, kalla det vad ni vill. Jag kom hit av den anledningen att jag vill prata hollandska, leva i den har kulturen och sa vidare. Innan har jag har sokt pa manga olika satt och pa manga olika stallen, men utan napp. Darfor efter att ha tankt over det noga, bestamde jag mig for att bli au pair. Man far hela paketet, boende, nagon att prata med och pengar(ja, inte mycket men dock). Sa hittade jag en familj i Antwerpen, eller ja de hittade mig. Sa jag satsar! Kandes val hyfsat, fast inte direkt upphetsqande, att stryka, tvatta osv. Eftersom jag tycker att det ar sa fantastiskt kul att lara mig saker, sa kandes ju detta sadar. Hela au pair grejen kandes valdigt, ja inte helt ratt. Detta var en tanke som, visade det sig, jag delade med familjen. De hade inte riktigt insett vad det innebar att ha en au pair. Det inkraktar pa familjens privacy, naahhaa?!

Sa efter qtt inte ens ha borjat pa riktigt sa slutar min karriar som au pair. For mig var detta det basta som kunde handa och jag ar lyckligare an nagonsin. Nu har jag egentligen tva knutar jag maste losa upp. Det forsta, ett jobb! Jag har bestamt mig att jag ska jobba inom Horeca(vilket jag trodde var nagot helt annat nar jag horde det forsta gangen), det ar restaurangbranchen. Tror det star for Hotell, restaurang, caféeer. Har fyra vanner(utbytesstudenterna raknas ej =)) och alla dessa fyra kommer att gora allt for att hjalpa mig!

Har verkligen haft varldens tur(eller ar det magkanslan som spokar igen=)) nar det galler vilka manniskor jag traffat. Supermysiga, med en stoor portion humor. Kan det bli battre?

Sa sen till det andra lilla problemet, boende. Helt arligt sa tror jag inte qtt det kommer vara nagot problem, verkar finnas ratt manga sma krypin, for inte jattemycket pengar.

Enligt au pairkontraktet sa jag har fram till 27 april pa mig att hitta nagot nytt. Det ar mitt mal att hitta nagot redan nasta vecka, the sooner the better.

Till alla er som fick lite kramp i magen for att 2 meter Marie ar arbetslos och bostadslos i en av Belgiens storsta stader; Don't worry! Jag har manga som hjalper mig, manga som bryr sig och framforallt har jag en vilja, som kan forsatta berg! Aterkommer sa fort jag ar anstalld nagonstans!

So long!

Bryssel

Ett besök i Europas huvudstad är ett måste när man bor 30 min bort med tåg och välkomnandet hade inte kunnat vara bättre. Strålande solsken, lagom mycket folk och vagnarna rullar in precis i tid på perrongen, som ligger under stationen. Med mig har jag en nyfunnen vän, en frånskild diamantslipare, som aldrig besökt Bryssel i dagsljus. Laddade till tårna med tips från en Brysselkännare följde vi strömmen upp mot ljuset.
Så tre rulltrappor senare är vi ute i solen och möts av den första och därmed största kullen jag sett på länge. Antwerpen är ligger väldigt nära Holland och är därför också helt platt. En 30 minuters tågresa rikting Frankrike är dock det enda som behövs för att få se ytterligare en av Belgiens många kontraster. Här är det kuperat, riktigt kuperat. Vi börjar promenera upp för denna långa uppförsbacke, i hopp om att hitta “le grand place/grote markt”, detta ska enligt folk vara toppenfint. Väl upp på toppen inser vi att vi i princip bara har rundat Centralstationen och att city ligger ned för backen.
Fördelen med kuperade städer är att man kan se ut över staden på ett sätt, som till exempel inte går i Antwerpen. Häftigt är det. Vi står nedanför centralstationen, har kungliga biblioteket på vänster sida och en trappa som leder förbi en mysig liten park och sedan ner mot stan. När man tittar ut över staden ser egentligen bara en klunga byggnader. De ser ut att skyddas av en rad tätt hopbyggda hus med det typisk holländska/belgiska taket, i sten med antingen två trappliknande formationer möts på toppen eller med lite rundare former. I mitten av dessa byggnader sticker det upp ett torn, som står på “grote markt” och runtom det breder Bryssel ut sig.
Så med full entusiasm och nyfikenhet, går vi ner mot city. Där slingrar sig smågatorna åt alla håll, kors och tvärs. Så för en turist med lite fallenhet för att inte hitta är Bryssel en väldigt spännande stad. Eftersom jag har turistat själv hittills och haft koll(?), så släppte jag det till min vän(som verkade ha sämre lokalsinne än jag, haha).

Yes! Here I am again!

Antwerpen.... En stad att trivas i! I helgen har jag lärt känna det mesta. På listan står en bartender, en diamantslipare, en säkerhetsvakt, en simlärare, och fem utbytesstudenter. Dock inte inte att förglömma har jag även gjort mig en närmare bekantsskap med bussystemet i staden. Lärde mig till exempel i lördags natt att det finns inget som heter nattbuss(i alla fall inte klockan 04.30). Har även fått insikt i hur utelivet fungerar här, det är lite lustigt uppbyggt. Det finns ju fler caféer och barer här än vad man kan räkna till(utan att tappa bort sig och vara tvungen att börja om=) ). Så när jag, i fredags, själv skulle välja vilket café jag skulle erövra, så körde jag helt och hållet på magkänsla. Spanade in från utsidan, självklart väldiiiigt diskret! Såg att det satt lite olika gäng i olika åldrar. Dörren var gul, och stället verkade litet men mysigt. Så jag vandrade in på ´t Bolleke.

Detta visade sig vara ett kanon val(gå alltid på magkänslan!!). Musiken var super, skulle lätt ha kunnat vara en spellista från min dator. Counting crows, REM och andra sköna klassiker blandat med lite Katy Perry. Ja, ni fattar att jag trivdes! Kvällen spenderades alltså med tre nya vänner, några(?) öl och en ny hatt(här är det tydligen inte bara rosor som gäller för krogförsäljare, nej här är det: Köp en ros och slå till på en cowboyhatt också när du ändå är igång!). Bildbevis(http://www.facebook.com/photo.php?pid=6303350&l=9e6a7a9204&id=795740583).

Andra kvällen var lite annorlunda, då började kvällen med att jag mötte upp tre kompisar, varav jag aldrig hade träffat någon av dem, men har haft lite internetkontakt med en av dem. Tre stycken utbytesstudenter, en från Sverige och de andra två från Polen. Vi gick ner till kajen(i långsamt ösregn), för att hitta ett ställe som hade fått utmärkelse för att de serverar de bästa drinkarna i Europa. Trots att jag hade plattat håret och visste att mer än 10 minuter i sådant väder skulle krulla upp de raka hårstråna, som jag så fint hade ordnat, så lockade ju drinkbaren. Problemet visade sig dock vara att ingen visste exakt var den låg, så till slut så gick vi in på ett ställe(Pig's). Det var ett litet ställe, förmodligen inte så populärt. Tre små, runda barbord, med fyra stolar runt respektive bord. Sedan ytterligare fem stolar vid baren, men alla platser var tomma. Det var högt i tak och ljusa väggar, men med mörk inredning, och tre stora kristallkronor(stommen i mörkt trä), som hängde över baren. Vi slog oss ner vid bordet längst in, (närmast drinklistan). Så där satt vi då tre stycken kompisar och jag. Då tittar jag upp på väggen och ser..... Ett vildsvinshuvud! Sekunden efter upptäcker jag att den har en kompis, precis bakom mig. Den ena med tungan hängandes utanför munnen medan kompisen hade lite mer hyfs och höll munnen nästintill stängd. Satt och funderarde över vad som kom först, huvudena eller namnet på stället. Antingen så fick ägaren två grishuvuden på halsen(usch) precis när han öppnade sin bar och tänkte att: Åhh, men Pigs är ju ett kanonbra namn! Eller var det tvärtom? Han tyckte att Pigs var ett bra namn utan att ha ett grishuvud på halsen och letar sedan rätt på två. Hmm.. Jag vet inte. Jag vet heller inte vilket jag tycker är rimligast. Kan nog bara säga att jag aldrig hade döpt en pub/bar till Pigs.

Nog om detta. Nu till utmaningar. Det finns det gott om i mitt liv just nu! Det är bara att välja vilken jag ska ta itu med först! Återkommer när första är i hamn! Imorgon kommer min kära far på besök, vi ska ut och äta i en av europas bästa restaurangstäder! Undra vem som står för notan?! =)

Tot horens, som vi säger här! Vi hörs!

No sleep until these words are out!

Okej, mannen som är far till mitt barn(ni fattar... eller?), han är mannen med stort M och då menar jag inte att jag har något begär efter hans kropp(tanig, inte riktigt min typ.). Så här är fallet mamman och jag satt och åt middag nyss ensamma, sör pappan är på flygarkurs. Så kläckte jag ur mig att de hade ett väldigt fint bord. Har tänkt ganska mycket på detta bord faktiskt, då det är ovalt, oerhört rustikt(nästan en dm tjockt) och gjort i ett ljust trämaterial. Framförallt är det dock storleken... Man får lätt plats 10 stycken och då utan att nudda varndras armbågar. Det är cooolt! Förmodligen kostar det bordet mer än jag tjänade på hela förra året. För som ni kanske tänker nu, så finns det väldigt få sådana bord i butikerna(om ens några..), så han lät det göras i Holland. Jag tar det igen... Han LÄT det GÖRAS i Holland. Hans frugas kommentar på detta var; What M wants, he gets!

Pfjyyy... Kändes skönt att ha sagt det, behöver man inte tänka på det längre. =)

Kan berätta också att mamman och jag har hittat varandra i alla fall mer än innan. Så det kommer bli kanon! Hon lagar helt sjukt god mat, idag: forell, spenat och en bakad potatis. Mmmm..

Nu den sista parantesen innan jag slutar för dagen: Jag har ett eget badrum. Det är stort(jämfört med mitt=))! Men det viktigaste: Toaletten är FRÄSCH!!! I LIKE! Dagens ros till pappan, som förmodligen ville att den skulle vara det!

På återseende!

Promenad genom staaan (shalalalalalalala)

Underbart väder här på kontinetnen. Man hade kunnat haft vantar istället för att få 10 ispinnar som sitter fast på kroppen, men de brukar ju tina. =) Lommade såklart runt i den trendigaste jeansjackan ever(Clothing Company, fy vad bra de är!).

Gjorde som jag brukar när jag är på en okänd plats. Det vill säga att jag går åt ett håll och ser vad jag hittar, med vädigt få tankar över vägen tillbaka. Konstigt nog brukar det aldrig vara några problem att hitta tillbaka(trots mitt väldigt sparsamt utvecklade lokalsinne) Jag kör på känsla och bevisligen har den ytterligare en gång tagit mig hem! Klockan är halv sex(när jag skriver detta i min nyinköpta blågula anteckningsbok) och solen har försvunnit bakom höghusen. Försökte leta efter ett café att läsa tidningen jag köpte i tidningsaffären runt hörnet. Det är en skvaller tidning(Story), det du Bokis, det trodde du inte. Men mitt resonemang gick såhär att, Hmm, tänk Marie vad många ord du kan lära dig för endast 1,70 euro. Smart thinking, huh?!

Hittade dock inget fik. Det fanns Pizza Hut, restaurang, skola, kyrka och kyrka igen(och nej, jag gick inte fram och tillbaka framför samma). Så det blev till att rulla ihop den och bära den lite fräckt.

På väg hem tyckte jag att jag hade hittat en kanonbra väg. Såg ut som en undergång att komma under den gigantiska vägen som gick mellan mig och mitt hem. Så jag börjar gå lite trevlande, men så ser jag en trafik-förbjudenskylt. En rund skylt med vit botten och röd rand runt. Fortsatte trots den, (tänkte att det bara gäller bilar) börjar ana oråd när jag inser att vägen är bred nog för två bilar. Så jag drog mig lite åt kanten och bra var det kan jag säga. Plötsligt kommer en bil mot mig och jag inser att det är en avfart från den gigantiska vägen.. Hmm.. lite pisamt när jag inser att det står en man, som rastar sin hund, som plötsligt fick något att berätta vid matbordet ikväll(förutom vilken konsistens vovven hade lyckats med). Äsch, det bjuder jag på!

Så då var det dags för middag, solen suger energi här I tell you!

Oops, kanske mer lyx i omkrets än vad jag anat... :S

Idag har det hänt mycket men samtidigt ingenting. Det har kommit fram saker som förklarar en del, jag kommer också att återkomma här till mannens kallingar(som jag lovade i förrförra inlägget!). Jo, det har visat sig efter en promenad i parken att huset jag bor i är litet i jämförelse med de som låg närmre det slott, som då självklart ligger mitt i parken. Gosch., säger jag bara.. Husen vi gick förbi till parken, kan lätt kallas slott(eftersom Boke just informerat om det är inte antal kvm som bestämmer att det är ett slott.) Så jag bestämmer härmed att det låg slott på vägen också!

Så inte nog med att jag bor mitt bland slottsbyggnader, i morse knäföll en städerska på mitt badrumsgolv(inte för mig men dock för mitt badkar... men ändå.) Pratade lite med henne, men hon var inte dierkt talför eller så är hon bara inte van att man ser henne, jag tyckte dock att det var lite lätt jobbigt faktiskt. Men vafan en sådan lyx kan man nog vänja sig vid, eller hur?!

Jo, så här står det till med föräldraparet. När de träffades bodde mamman i ett område en kvart(med cykel) härifrån och pappan bodde hemma hos sin mamma. Jo, det är sant och han var inte 21 när de träffades. Nej, 30. Därmed känner jag att allt är sagt. Svaren på frågorna jag har ställt mig, fick nu svar! Varför vill de ha en au pair?(Jo, för att det är två barn i huset?) Varför vill han ha sina kalsonger strukna? (Jo, för att hans mamma alltid gjorde det.) Man kan fortsätta tills det blir natt och det orkar jag inte.

Han bodde hemma tills han var 30, sparade(som mamman uttryckte det: een paar centjes gespaart, eeh of ja véél...) alla pengar och köpte ett hus innan han träffade mamman. Lite väl optimistiskt att köpa ett trevåningshus, själv.. Eller så är det precis så man ska göra. Han har ju fått det han vill ha: 2 st som torkar bort hans barns bajs. Bättre kan han nog inte få det!

Ja, nu ska jag gå ut på promenad och hör på det här: SJÄLV! Jag ska inte ha mamman, som en introvert bakåtstävare vid sidan av mig.. Jag vet inte men det klär mig inte riktigt! Så nu ska jag ut och köpa en tidning och prata med de få (rikemans)folk, som finns utanför husen!

See you!

Tja, då vet jag vart jag ska hänga!!

Jag glömde en viktig sak! Jag var lite hemmaplan idag, på Dreamland, med värsta babyavdelningen. Mycket Maxi Cosi stolar och även deras vagnar. Blev nästan lite blöt i ögonvrån... BabyBjörn, Fisher-Price, Sangenic(finns även i huset), bugaboo och massa annat. Att jag inte dog dock när jag såg IPlay-sortimentet.. För alla som inte vet är detta blöjbadbyxor osv.. Sålt av ingen mindre än Pockets ärade bror Niclas Book! Bara för att glädja honom lite(inte för att det gynnar honom, men ändå=)), men så i alla fall köpte mamman byxor, mössa och brillor! Nice, huh!

Ja, det var allt för idag! Kraaam

Om den feminina delen av päronparet!

Ja, då kör vi. Först får man ju säga att hon är snäll osv...Då går vi vidare och som rutinerad mamma(hmmm?) så kan jag säga att hon är definitivt en förstagångsmor(vilket ord!!)! Hon har en egen diskho och diskborste till den lille. Hon har en Avent sterilisator, som hon kommer slita ut innan N fyller 1. Hon stoppar i allt! Ibland undrar jag om hon inte skulle vilja kasta in mig och N också. (Skulle ju bli problem med mina ben, ja ni vet)

Hon är en riktig Andersson, en planerare, en ospantan, introvert och beige människa. Jag har räknat till 10 ungefär 100 gånger, (hmm redan) som exempelvis när tv-undervisningen tog fart. "Detta är en kontroll, här är på och av, channel+ där zappar du!" NÄHÄ!!! Herregud... Jag försöker förklara för henne att vi har tv(till och med färg-tv), bio, frallor(fast vi då använder smörkniv, av hygieniska skäl...). Funderar dock seriöst på om hon har blandat ihop Sverige med Uganda eller något annat mindre utvecklat land.

En liten beskrivning på utseende; Normallång(inte enligt mina mått mätt men..), mörkt hår, väldigt smal och väldigt over sized kläder. Känns som om anorexia eller någon annan ätstörning har spelat en roll. Utseendet är väldigt viktigt, hon är en av de människor som vill att allt ska se så perfekt ut. Sätter upp håret tajt bakåt med en klämma och en grå rock, när det ska handlas. Kort sagt så är hon inte en typ som åker genom stan med badtofflor. (Inte för att någon skulle göra det, men ändå. =))

Det lustigaste idag var när jag satt på internet i morse. Jag gick upp vid åtta för att jag tycker det är lite skönt att vara lite själv, mamman kommer oftast upp vid 9. Så vid nio äter jag frukost när hon kommer ner, men idag var det annat. (Pappan lämnar vid 07,45). Vid halv 11 kommer hon nedstapplandes för trappan och hennes annars så välkammade hår stod åt alla håll. Synd att man inte har en dold kamera någonstans, för den bilden hade varit bra att ha i rockärmen.... =)


Hittills har allt gått bra, jag äger situationen(tycker jag iaf.). Tycker att det är kul, kommer kanske till och med ha lite fritid. Dock kommer en mycket stor del tillbringas i tvättstugan. Som ni hör har jag som vanligt varit en optimist, men idag kom det upp för mig(säger man så?) att jag är en slav. Strykningen har vi(läs jag) gått igenom idag, herregud. I detta huset sryks ALLT! Till och med mannens kallingar, där går lite min gräns.... Jag återkommer till detta!

För övrigt kan jag tillägga att jag tittar så mycket som möjligt på holländsk tv, eftersom det helt enkelt är snyggare att prata så. Har man valt fel land eller är man bara sjukt cool och försöker lära sig ett språk som inte talas av dem omkring en?

Jag känner mig väldigt stark och cool och lång, nej fan det var ju anns kommentar... Speaking of her/you så är du den sötaste av alla idag faktiskt! Jag fick nämligen mitt första brev idag! Den coola muren jag har byggt upp föll och med den föll en tår.. Jag vet egentligen inte varför men jag blev sjukt rörd så har inte kunnat öppna det, ska upp på rummet och göra det nu! Så tack för mig! Och dagens ros till Ann!! (och en liten till Mandis som gjort min blogg till startsida! *stolt*hahah)

Stokke is the shit!

Så då var introduktionen klar. Området jag bor i är lite finare tror jag, folk hälsar inte tittar knappt om man går förbi. Så där har jag en utmaning, till att börja med ska jag iaf lära känna några på gatan.

Vi var på dagiset i måndags, där N (bebben) ska spendera mestadels av dagarna. Shemat ser ut som följer; Måndag, onsdag, torsdag, fredag lämnare jag honom halv tio vid dagiset och hämtar honom runt fem. På tisdagen är han hemma hela dagen.

Så den första april it begins. Ska stryka och tvätta en del också. Med tanke på alla trappor som är i det här huset så kommer jag vara sjukt fit när jag kommer hem! I Like! Mina armar har redan börjat. My god, träningsvärk efter första dagen, så om ni möter en blond, feminin Arnold Swarznegger när jag kommer hem, så vet ni: Det kan vara jag!

Igår var vi inne i "'t stad" som de så fint kallar det, Antwerpen. Jag var nästan inne i katedralen,(för att gå hela vägen in, måste man betala) men den var fin både innuti och utanför. Sen vandrade vi runt i hela staden, sjukt mysigt, väldigt mycket affärer, fik men framförallt MAAT! Restauranger var man än vänder sig!!

Så kan jag berätta att när jag vandrade runt i city så såg jag utan att överdriva minst fem stycken Stokke Xplory. Det du, Anders!!! En röd(skitsnygg), en turkos(sara, you like), en vit och två svarta(varav den ena för övrigt kördes av en jude med en fes på huvudet). Så helt klart kan man säga att föräldrarna i det här landet har en känsla för vad som är sjukt trendigt och inne!

Jag kör för övrigt en Mutsyliknande vagn, det är någon slags gren till Mutsy. Ska kolla exakt vad modellen heter en annan dag(för alla som absolut vill veta=)), men fyra luftpumpade Mutsyhjul(4 rider stuk), samma fotstöd, lite annat handtag. Inte jättesnygg... Men vad sjutton, vad kan man begära?

Nu ska jag nog sätta på lite kaffe, det är för övrigt bara jag i det här huset som dricker kaffe, så det kommer väl att minska min konsumtion lite förhoppningsvis. Är ju lite av en kaffoman! =)

Ja, då väntar en ny spännande dag! Tot horens!! :D

Huset är stort, 3 våningar och en källare, så det blir väl 4 då. Huset slår förmodligen rekord i antalet dörrar, har lovat mig själv att jag ska räkna alla en vacker dag(kanske tar en mindre vacker dag, för det lär ta hela dagen=)). En jättebrant trappa leder upp till min våning, den tredje. Precis när man kommer upp är det som ett vardagsrum, som inte direkt är inrett. För övrigt påminner det väldigt mycket om Sara Bokes övervåning, lite lustigt. Nu är det nog få av er som vet hur det ser ut där, för väldigt få är utvalda att vistas på denna plats. (Eller hur, Sara?)

Ja, i alla fall, mitt rum är jättefint. Det kommer nog bilder på det också, sen när jag är själv hemma och kan leva uuut! =) Jag har en bäddsoffa som säng, (för att känna mig hemma så är det en sådan jag lånade av Eva, ja den blå ni vet.) den är sjukt bekväm och till råga på allt så har jag mitt drömtäcke. Alla som umgicks med mig innan jag flyttade vet att jag vill ha ett fluffigt, mysigt täcke och att det skulle det vara det första jag köpte närt jag kom tillbaka. Nu fick jag det redan här. Jag säger bara I LIKE!

Utöver sängen så har jag 2 garderober, med dubbeldörrar, alltså fyra stycken garderober. Vilket är lite av ett problem, jag lägger ut allt väldigt glest, men ändå ser det tomt ut. Haha. Jaja, får väl ställa böcker i ett hörn. =) Så har jag ett skrivbord och en snygg ikeahylla. Man känner ju sig lätt som hemma.

Föräldrarna är trevliga, det blir nog kanon det här. Det är mest mamman och jag som har umgåtts nu och det kommer att fortsätta så till första april då hon börjar jobba igen och jag lämnas själv. Jag längtar faktiskt lite redan och jag kan tänka mig att framåt 25 mars kommer jag att längta mer! :P För övrigt så jobbar hon som narkosläkare(hmm, hon får pengar för att söva ner folk, ska man vara rädd??? haha, nja tror inte det va?!) Pappan jobbar inte inom porrindustrin eller något annat intressant(?), nej han jobbar på huvudkontoret för Toyota i Bryssel. En man i tiden eller något.

fortsättning på ankomst

Väl framme blev jag mött av min nya arbetsgivare, såg trevlig ut var lite väl chic för att hämta någon ur en lastbil(dock lätt den snyggaste lastbilen, orange såklart. Blev strax innan damen anlände för övrigt fotograferade av en engelsman, som uppenbarligen jobbade för "a truck company in EEEngland". Christophs kommentar på det hela var: Äh, alltid dom gör så. Så jag log och spelade cool jag med!)

Men så var detförsta mötet, hon verkade trevlig, öppen. Något av det ballaste är att hon, (jag har inte kollat efter men jag är helt säker) använder chupa chup eller vad sjutton den parfymen heter.Jag hade en sådan en gång, fick den av min kära syster. Den luktar jättegott. Men hallåå, lilla-damen-som-är-fin-i-kanten borde ju ha en Dolce Gabbana eller något annat flashigt. =)

Så gick jag in i huset, my god. Värsta entrén, allt i någon ljus stenart, rakt innanför är det en trappa som svänger upp till höger. Direkt in till höger är jackgarderoben, köket, dörr ner till källaren. Till vänster är det en dubbeldörr in till vardagsrummet "the living", som de så fint kallar det. Typ 4 meter i tak. Lyxiga gardiner, raka linjer sparsamt möblerat. Ja, ni förstår... eller kanske inte, men det kommer väl bilder så småningom. :D

Måste sluta nu bebis vaknar:D

Vägen till Antwerpen

Hej!
Är framme i Belgien, är installerad och klar! Här kommer lite bakgrundsinformation om hur resan gick till.

Lördagen den 14 mars 2009 klockan 10.00 lämnade jag mitt trygga, välkända Onsala i den största bil, som jag någonsin åkt! Jag åkte nämligen med Christoph Godart (en rutinerad lastbilschaufför och fransman(i like, rutinerad fransman!)) Så guppandes i en lyxig lastbil, som var utrustad med det mesta, sovplatser, kaffekokare, öl(hmm=))lämnade vi den ena svenska staden efter den andra bakom oss. Hade ett kort stopp i Varberg för att lösa mina sista ekonomiska ärenden. Jag kan berätta också och håll i er(!) i fören där vi satt, (förmodligen är det bara på båtar det heter fören, men jag är lite orutinerad på lastbilsfronten, haha), så var det så högt i tak att till och med jag kunde stå upp och inte nå taket! Jag säger bara WOW!

Efter att ha lastat på färdigmat i Malmö var vi redo att åka till Trelleborg, där färjan avgår till Travermünde. Haken var dock att det var 5 timmar kvar innan båten skulle lämna hamn. Så lite käckt tänkte Cristoph och jag att vi går ner på stan i Trelleborg och kollar läget. Behövde ändå gå till Forex för att växla bort de sista svenska pengarna. Tji fick vi.. ALLT var stängt, klockan var halv tre på en lördag och alla skåningar satt väl inne och käkade spidekauga (spettekaka). Okej, jag erkänner.. Lindex, inspiration, mataffären och turkbutiken var öppen. Vilken resulterade i ett paket bröd och en ljuslykta till min nya familj.

Efter att ha blivit så besvikna på en av Sveriges mest skånska städer gick vi tillbaka till lastbilen.

Färjan, som för övrigt också var ett lyxåk, med middag, kaffe, frukost och egen hytt, hade väl inte så mycket att erbjuda. Eller jo alltså, det fanns ju bio och träningssal osv.. men folket var mest tyska pensionärer! Så vi åt och tog en öl och gick och la oss!

Vägen från Travermünde till Antwerpen bestod av två saker, regn och sömn. Genom hela Tyskland var det ösregn, vilket tillsammans med lastbilsgunget gjorde att jag somnade ännu fortare. =) Plötsligt säger Christoph att där är Antwerpen och då hade min hjärna nog inte ens lämnat Holland.