Mentala och fysiska åkommor från livet..

Yes, knappt 22 år och redan ärrad. Det är mycket prat om pressen utifrån(den man som läggs på en från samhället, kompisar, föräldrar osv.), man tycker det är fel att ungdomar mår dåligt för att "andra" har för mycket åsikter. När jag som ung försöker hitta den "rätta vägen" i mitt liv är jag redan riktigt förvirrad. Det finns tusen möjligheter och har man då, som jag, ingen riktigt bild av vad man vill göra så befinner man sig plötsligt mitt i världens största rondell utan skyltar. Vid varje väg står det någon och ropar till exempel: Ta den här vägen, det ger lycka och rikedom. Vid en annan väg står det en grupp som viftar bort mig och säger: Går du den här vägen så väljer du verkligen fel väg. Efter att ha kollat runt hundra gånger och lyssnat på alla "vägvisare", så stiger yrseln upp i huvudet och resultatet blir att väskan parkeras bredvid mig och jag bredvid den.

Där har jag befunnit mig ett tag fram till den 14 mars 2009, då jag gick mot den grupp som viftade bort mig. Nu i efterhand kan jag säga att de hade både rätt och fel. Au pair var inte min grej, men trots det så var det verkligen rätt beslut. På sex veckor har vägarna i rondellen åtminstone halverats, bilden börjar klarna och vid vissa vägar sitter det till och med skyltar nu.

Man kan alltid säga att: ja, du ska inte lyssna på vad alla andra säger, men det svåra är när man själv är förvirrad, då är det väldigt svårt att inte ta in vad alla säger. Steg ett är alltså att testa lite av varje och verkligen känna efter så klarnar bilden (förhoppningsvis=) ).

Nu till de fysiska åkommorna... Hmm. Nu har jag under sex veckor som sagt försökt bena ut mitt liv och har inte direkt haft ett fast hem. Det sätter sina spår kan jag säga, upptäckte jag idag. Min vän, som jag sover hos nu, han äger en träningscykel, som jag dock inte upptäckte förrän idag(det var faktiskt mamma som upptäckte den genom webcamen.). Så eftersom jag faktiskt tycker att spinning är super så tänkte jag: Ja, då cyklar jag en 45 min och kanske får igång min kropp igen. (Baguetter med majonnäs, öl och belgisk choklad är ingen diet som rekommenderas.. =)) Så taggad till tänderna sätter jag mig och kör igång. Efter 7 min tog det stopp... Cykeln fungerade precis som den skulle, men min ben ville inte röra sig och av någon anledning var det väldigt svårt att få luften att gå ner i lungorna. Shit! Jag som tänkte att det inte var så farligt, jag har ju trots allt varit en flitig turist, promenerat minst två timmar varje dag. Det hade tydligen inte hjälpt så som jag trodde. Så jag steg av cykeln fick igång andningen, tog ett glas vatten och hoppade på den igen. En maskin kan inte vinna över mig, herregud, minst 20 minuter ska jag klara i alla fall. Så med mp3 i öronen började jag trampa igen och märkte att även fast att det var det något av det jobbigaste någonsin så gick det lite bättre. Jag måste dock erkänna att jag vek ner mig lite, mp3 musiken lade av vid 19.25 och jag följde grupptrycket. Haha, nu i efterhand känns det lite snopet. 35 sekunder från att vinna över cykeln eller ja, det var ju bara jag som visste om trävlingen ändå, så det spelar ju inte heller någon roll. I alla fall så har jag insett att detta är något jag måste fortsätta med om jag ska fortsätta leva som jag gör nu.

Tänkte ta en dusch nu och sedan gå ner på stan och köpa ett par skor. För alla er som inte vet så är jag VÄLDIGT EXTREM. När jag ska köpa skor i Sverige måste jag alltid fråga; Ursäkta, har ni skor för jättar? För de flesta skor görs bara upp till storlek 41 och jag har begåvats med 42-43. Tack mamma och pappa! Det har börjat komma fler och fler i storlek 42, men oftast är de lite för små. Vilket leder till att jag blir supernöjd, för det ser ut som jag har mindre fötter, medan mina fötter gråter blod. Det är ju lite lätt trångt... Dilemma. Jag har alltså två storlekar större än vad som anses normalt. Det är att vara extrem.

Extrem är inget positivt ord. Det kan användas till positiva saker, som extremt snygg, extremt snabb eller kanske till och med extremt lång kan räknas som positivt. Den korrekta betydelsen är ytterlighet och där vill man oftast inte befinna sig. Ytterlighet är ju väldigt långt bort från normal och normal vill man ju vara eller vill man det och vad är normal?

Ja, i alla fall så gick jag ut på en shoppingrunda igår i Maastricht. Hur mycket fina affärer som helst, några som finns i Sverige, men också många "nya" som var roliga. Så eftersom jag inte tycker att det är så trevligt att alltid behöva fråga efter storlek, så gillar jag de affärer där lagret är framme och man kan se själv vad som finns. Plötsligt är det en sådan affär framför mig och jag sneglar på skyltfönstret och ser att det verkar vara en stor rea. Bådade gott! Väl inne ser jag en hylla med 41, 42, 43 och 44. Herregud, big feet here I come. Det finns alltså många skor som är en storlek över mig. Hmm, betyder det att jag inte längre är extrem utan bara speciell??

Fatta att jag kände mig som en vinnare när jag kom ut ur butiken. Två par skor för 35 Euro sammanlagt plus att jag har gått från extrem till lite över det normala, fast i Holland då, men dock! Nu har ni något att berätta vid matbordet ikväll; Storlek 43 på en tjej! Go for it, mina fötter trivs bättre i dem, så jag bjuder på det!!